Dagen igår blev en ganska bra dag. En sån där vanlig dag. Städa och fixa på förmiddagen, lunch med J på eftermiddagen och en slapp kväll hemma. Jag var i och för sig konstant trött men det har hänt förut med. Samtidigt känns det lite konstigt att dagen var som vilken dag som helst när livet är helt upp och nervänt.

Jag känner att jag har lite svårt att landa i alla känslor. Det är så mycket på samma gång. Livet går vidare och samtidigt känns det som att allt står stilla. Jag vet att mamma skulle ha velat att vi går vidare, att vi njuter av livet med gott samvete. Men det är svårt, jag vill gå tillbaka och ändra på livet ju. Ge mamma livet åter.

Jag var hemma hela dagen igår. Ska vara det idag och imorgon med. Det är också kluvet. Jag vill åka hem till pappa samtidigt som det är så skönt att bara få vara här hemma. Tankarna vandrar fram och tillbaka mest hela tiden. Det finns ett stort tomrum både i mitt hjärta och bland mina tankar. Den saknade delen är så stor. Jag vet att den kommer att krympa, att vi alla kommer att gå vidare, men längtan efter att gå tillbaka är större just nu.

Min älskade mamma var bara 61 år gammal. Det är ingen ålder alls. Hon skulle ju ha massor av år kvar att leva. Få njuta av barnbarnen. Nu fick hon inte ens träffa alla. Hon och pappa skulle ju ha sin pension tillsammans, leva livet, åka båt hela somrarna och bara njuta. Det är så oerhört orättvist att både hon och alla vi andra går miste om det här.

Malin skulle ju fira jul med mormor. Det har hon planerat sen förra julen. I hennes lilla liv är det stort att planera något ett helt år i förväg men det var så hon ville ha det. När hon väl förstod att mormor inte finns mer var bland det första hon pratade om just julen och vad som skulle hända nu. Jag funderar på det själv. I mitt huvud hade även jag börjat planera julen och den involverade mamma och pappa. Självklart kommer julen fortfarande involvera pappa. Men jag tror att det där tomrummet kommer kännas av extra mycket då.

Jag vill prata om allt detta. Prata om mamma och allt jag går igenom. Samtidigt vill jag inte prata med någon. Jag vill prata med mamma. Så många gånger den här sista veckan har jag tänkt att mamma vet hur vi ska göra. Tänkt att jag ska prata med henne. Jag vet att det är många som skulle ställa upp och prata med mig men samtidigt är jag inte riktigt redo. Det blir tungt att sätta ord på det även om orden vill komma ut. Bloggen blir en ventil, men jag är inte redo att läsa det jag skriver. Jag bara skriver. Orden kommer ut av sig själva. Jag tänker inte ens så noga på vad som skrivs ner. Det bara blir.

Hur kunde det bli så här? Vem bestämde att det skulle bli så här? Vad fanns det för mening med att ta mamma från detta liv, från oss?! Jag vet att det här är frågor jag aldrig kommer få svar på men jag vill inte tänka på det just nu. Jag tänder ett ljus och minns istället. Och tar mig vidare, på ett eller annat vis. Finns där för pappa, älskade pappa. Jag mår så dåligt för hans skull med. För hur dåligt jag än mår har jag min familj här hemma. Min man och mina barn. Pappa är ensam. För även om vi alla finns där för honom så är han ensam där han behöver sällskapet som mest. Ingen kommer kunna fylla tomrummet efter mamma.  

Klockan är före lunch och jag sitter här och gäspar och är helt slut… Det behövs inte mycket för att göra slut på orken just nu. Och jag har i och för sig varit i farten hela morgonen. Tjejerna ville äta frukost på fritids så jag lämnade dom redan strax efter sju. Därefter hade jag tänkt gå hem och äta frukost i sängen och bara vara. Istället blev det plocka ordning överallt, dammsuga, tvätta och hänga tvätt. Lagom när teet nästan började bli för svalt för att dricka blev det frukost i solen på balkongen. Gud så härligt det var!

Grannen kom förbi och medan vi stod och pratade rensade vi igenom alla blommor jag har på balkongen. Skönt att få det gjort. Har inte riktigt orkat med att bry mig om dom sista veckan. Och i natt vräkte dessutom regnet ner så jag behövde hälla bort en massa vatten med.

Fördelen med all energi jag gjorde av med och den stundens normalitet motade bort huvudvärken en stund. Nu när jag sitter här kryper den sakta tillbaka… Men det är ändå skönt att jag får stunder utan. Var likadant igår med, större delen av dagen var den där utom en sväng på eftermiddagen.

Det var en riktigt tung dag igår. Vi var iväg för ett sista farväl av mamma innan begravningen. Jag var nervös och inställd på att det skulle vara jobbigt och läskigt men det var allt annat än det. Först var det väldigt frustrerande att vi fick sitta och vänta innan allt var klart men det var nog nervositeten som gjorde att det var frustrerande.

Vi blev informerade innan om hur det såg ut, var mamma låg och även om henne. Att alla hennes ansiktsuttryck skulle saknas. Jag tyckte att det luktade lite konstigt men misstänker att det är den doften som blir när man behandlar en död person. Men bortsett från det hade jag inte behövt oroa mig alls.

Mamma var jättefin där hon låg i sin kista. Det var hon, min mamma. Hon såg så fridfull ut. Det var nästan så man väntade på att hon skulle ta ett andetag eller öppna ögonen. Hon hade en vit skjorta/särk (vad det nu kallas) på sig och sen ett vitt täcke om sig. Det var en väldigt fin stund och jag gick därifrån med vissheten om att hon såg ut att ha det bra. För samtidigt vet jag ju att det bara är hennes kropp. Hon finns ju inte där längre.

Efteråt gick vi och fikade. Jag, pappa, lillebror, mormor, moster och morbror. Pratade minnen en stund. Det kändes skönt att få sitta där en stund och prata. Är glad att vi rekommenderades att samlas en stund för att smälta det vi just gått igenom.

Kvällen blev tung. Inte så konstigt. Mindre kul är väl att vi är i olika fas av sörjandet här hemma, vilket i och för sig inte är så konstigt. Men det är frustrerande för det gör att vi ryker ihop fast vi inte borde… Jag vet att vi kommer ta oss igenom det med men ändå… Det är jobbigt just nu.

Nu ska jag nog lägga mig en stund. Bara vara. Tjejerna är på fritids, grabbarna är ute. Det är bara jag och mina tankar. Och ett tänt ljus.

I går hände det absolut värsta jag någonsin har varit med om – jag fick beskedet att min mamma gick bort under natten. Det kom plötsligt, så oerhört plötsligt. Ingen förvarning alls. Vilket gör chocken ännu större.

Jag tillbringade den större delen av dagen med pappa igår. Lillebror var med han också. Det kändes som vi var i en bubbla. Det gör det fortfarande. En mardröm som jag fortfarande väntar på att någon ska väcka mig ur.

Känslan under dagen när jag ringde alla samtal för att berätta om det hemska – att komma med ett sånt besked som får så många människor att må så dåligt. Att berätta att min egen mamma, någon annans syster eller vän, inte lever längre. Fy fan säger jag bara.  Jag önskar ingen att behöva ringa såna samtal.

Jag fortsätter i min bubbla idag. Förmiddagen var hemsk. Så hemsk att jag inte klarade av att finnas där för barnen när dom behövde det som mest. Jag kände mig som världens hemskaste mamma. Och ja, jag vet att jag inte var det. Men ändå… Dom fick stöd, men inte av mig, inte just då.

Vi fick sällskap av barnens kusiner. Dom, grannarna och vänner har fått mig igenom dagen. Tankarna spretar åt alla håll och kanter. Jag vet inte vad jag ska känna. Det är alla känslor på samma gång. Det är sjukt tungt. Huvudet värker. Jag är så sjukt trött. Allt är som en dimma. Jag hör hur jag säger en del saker flera gånger. Tankarna är fram och tillbaka. I vissa av dom hinner jag tänka att mamma ska hjälpa mig… Det kommer hon inte.

Ett ljus brinner – för mina mamma. Hur kan det vara så. Hon kan inte vara borta! Det är alldeles för tidigt! Hon har ju många år kvar!! Det är så orättvist. Hon skulle finnas länge till. Få njuta av sin pension om några år. Det här fanns inte med. Hon och pappa skulle ju ha många år kvar tillsammans. Hon skulle få uppleva sina barnbarns uppväxter. Hon fick inte ens träffa sitt sista barnbarn. Så jäkla orättvist!!!

Jag kanske inte borde skriva det här. Kanske stör det nån. Men jag måste få skriva av mig. Få kunna gå tillbaka sen och minnas även den här allra tyngsta tiden. Jag hoppas ingen tar illa vid sig.

Jag har gått igenom hela känslospannet idag. Djupaste sorg, lite glädje och en del ilska. En stor del av ilskan var sån som egentligen inte var okej. Men den fanns där. Och gjorde mig mer arg… Men jag misstänker att det hör till…

Nåt jag  blev väldigt arg på och som fick mig att fundera en hel del på vad som är viktigt här i livet är hetsen kring kost och vikt. Varje dag matas vi med budskap om hur vi ska träna och äta rätt, gå ner i vikt och motionera – för att orka hela vägen till ålderdomen. Folk som lägger så mycket energi på minsta lilla gram upp eller ner. Vad gör det för nytta att vara smal om välmående om vi glömmer bort att leva i nuet, att ta vara på det vi har just nu? Det finns inga garantier att ålderdomen kommer. Så mitt råd till er alla som läser detta är att ta vara på det ni har just nu. Krama om era nära och kära. Umgås, skicka ett sms, vad som helst. Lev! Ta vara på dina dagar. Unna dig att äta, göra saker du mår bra av.

Jag är så tacksam för alla mina nära och kära just nu. Alla kommentarer på sms, facebook och messenger. Jag läser allt även om jag inte orkar svara. Blir berörd. Tacksam. För att så många tänker på oss – och mamma. Min älskade mamma.