Livets berg och dalbana suger…

En jäkla skitadag skitmorgon är vad det är. Tårarna rinner. Orken är minimal. Allt känns skit. Jag är irriterad och frustrerad. Sur. Ledsen. Trött. Den bekväma bubblan är ett öppet sår idag. Det känns som att ingenting blir som jag tänkt mig. Allt är motigt och jobbigare än jag orkar med. Tji fick jag för att jag tyckte att livet kändes för bra.

Jag är rastlös, så jäkla rastlös. Och samtidigt så trött och orkeslös. Alla måsten runt omkring mig suger musten ur mig. Alla fina meddelanden jag får, all omsorg. Just nu orkar jag inte svara. Det tar för mycket energi. Jag vill inget illa, jag bara inte klarar med det just nu… Jag kan bara tala för mig och just idag suger allt. Jag misstänker att pappa och lillebror mår ungefär likadant. Ena stunden funkar livet någorlunda som vanligt medan nästa är helt skit. Det går upp och ner. Idag är det botten.

Jag längtade efter min dag ensam hemma idag. Nu när jag sitter här ensam längtar jag efter sällskap. Samtidigt känner jag mig allt annat än sällskaplig. Känslorna åker berg och dalbana mest hela tiden…  63744bd823f58c3a67904a586b831d3b

Hjärtat värker…

Det är så jäkla tungt. Och svårt. Vissa beslut är tyngre än andra. Sånt som känns helt fel. En ganska bra dag blev en tung kväll. Tårarna rinner. Hjärtat värker. Ljuset brinner. Jäkla skit säger jag bara. Bubblan sprack. Livet skulle fan inte vara så här. Jag vill inte. Orkar inte. Jag vill ha min mamma!

Skolstart, vackert och inte mer…

Jag tänkte ringa mamma igår. Hade en matfråga och ringde ofta mamma då… Det tog flera sekunder innan jag kom på att det inte gick. Det var riktigt tungt. Hon var ofta mitt bollplank och uppslagsverk vid matlagning. 

Det är konstigt på nåt vis. När jag gick iväg från mamma i torsdags var det som att en ro infann sig och efter det har vardagen krupit på sakta med säkert. Vissa stunder känns livet precis som vanligt fast det helt vänts upp och ner. Jag trodde det skulle kännas mycket mer under en mycket längre period. Det är inte så att jag inte sörjer men jag vet inte. Det känns bara som att den där första allra jobbigaste tiden tog slut så fort. Och samtidigt är jag sjukt slut hela tiden. Så jag känner ju att det inte är som vanligt. Kroppen låter det inte vara det. Virrigt värre men det är lite så det känns…

Nånting roligare var gårdagen – och skolstarten. För tjejerna innebar det ny skola och för Malin att faktiskt äntligen få börja i skolan. Som hon har längtat. Det var en lycklig tjej som vaknade igår morse. Och dom båda två var så besvikna när jag kom och hämtade efter skoldagen. Dom ville vara kvar på fritids. Vilket är ett gott omdöme. Det gör mig glad att allt har fungerat bra så här i börja. Nu hoppas jag att det fortsätter likadant resten av terminen. Emilia började ju tredje klass och jag var orolig för hur det skulle gå men redan till uppropet fick jag gå i väg. :-D 

Sebastian började åttan nu och Oskar i sexan. Nästa år har vi två högstadiebarn. Sjukt! Hahaha! Även dessa herrar var nöjda igår. Dom fick komma hem med varsitt skolkort till bussen. 

På kvällen cyklade jag en sväng. Rörde mig mot vattnet och hamnade på den rika fina sidan. Shit vilka hus det fanns där. Det är flera år sen vi passerade där så det var lite kul att kika runt. Jag tog mig ner till vattnet och fotade lite. Det var inte många krusningar på havet igår kväll och solen gick precis ner. Sååå vackert!

Idag hade jag tänkt vara hemma och bara vara men planerna ändrades. Jag hittade ett litet köksbord på blocket som skulle passa bra i köket hos oss. En liten frukosthörna eller kanske en dator hörna för mig. Hehe. Pappa ska vara snäll och hjälpa mig att hämta det. Det fanns på han sida av stan. 

Annars ska jag väl mest bara passa på att städa av lite hemma. Jag ligger efter och det ska bli skönt att ha ordning på allt innan helgen och nästa vecka. Nu börjar höstterminen komma igång ordentligt. Handbollen för alla barn drar igång den här veckan. Ett barnkalas med övernattning väntar för Malin, alla fyra barn ska till farmor och farfar i helgen medan Tony och jag går på 40-årsfest. Och nästa vecka börjar skolan för mig. Det kommer bli fullt ös nu. Från tidig morgon till alldeles för sena kvällar…

Tidiga måltider och dofter.

Det märks att skolorna dragit igång nu. Det är inte längre öde på tåget när jag åker iväg. För oss börjar skolorna först i morgon och vi har en liten dam som längtar sååå! Hon ska ju äntligen få börja i skolan. Det har hon väntat på i flera år. Hahahaha. 

Något jag har reagerat på i nya skolan är att alla måltider serveras så tidigt. Frukosten redan 6.45, lunch 10.20 och tror mellis serverades 13.45. Det blir ett långt glapp för barnen som går fulla dagar. Vi får se. Det kanske funkar super för våra barn men jag reagerar i alla fall. Rekommendationer är att barn ska serveras lunch mellan 11 och 13…

I går var vi på kalas för att fira barnens kusinbarn Olivia. Sötaste lilla ungen som redan fyller ett år! Tiden går fort. Och vi serverades så fin tårta där favoritsnutten var avbildad. Och den smakade lika bra som den såg ut! 

Resten av dagen var ganska seg. Energinivån är låg. Jag önskar att jag orkade mer men tyvärr inte. Jag är sjukt trött mest hela tiden och skulle kunna ligga på sängen hela dagarna…

Idag blir det besök hemma hos pappsen. Tog med mig gårdagens smaskiga rester att bjuda på till lunch. Vi hittade ett recept på klyftpotatis med parmesanost som blev jättegott. Sen är tanken att vi ska gå igenom mammas kläder. Misstänker att det blir tufft. Dom kommer lukta som hon gör. Jag får snusa på kläderna och minnas…

Vardagen hittar sakta tillbaka…

Sakta men säkert återgår vardagen till vanlig vardag. Den oerhört stora del som saknas i mitt, våra, liv var ändå en del som inte var vår vardag varje dag. För även om jag pratade med mamma ofta och vi skickade meddelanden så var hon inte här hela tiden. 

Det gör att vi kan återgå relativt lätt i våra vanliga rutiner. Vilket samtidigt känns konstigt… Jag kan inte ens tänka mig hur det ska vara för pappa som faktiskt har fått hela tillvaron förändrad. Han levde ju med mamma hela tiden… Det tomrummet kan jag inte ens föreställa mig…

Igår blev en ganska bra dag här om man bortser från hur trött jag är hela tiden. Vi handlade en sväng på dagen. Och yeay, jag hittade skor till nästa helg på rean! 70% rabatt var inte fy skam och jag slipper gå i affärer i veckan som kommer. Så jäkla skönt. 

Under eftermiddagen kom Tonys föräldrar och syster med man förbi en kortis. Det kändes bra att få träffa dom. 

På kvällen hamnade vi hos grannen. Massor av härligt pratande och bara vara. Jag behövde det. Tror Tony gjorde det han med.

Idag ska vi fira barnens lilla kusinbarn som fyller ett år imorgon. Det ska bli riktigt trevligt. 

Två tjejer med rosa hår ;-)

Känslostormar…

Dagen igår blev en ganska bra dag. En sån där vanlig dag. Städa och fixa på förmiddagen, lunch med J på eftermiddagen och en slapp kväll hemma. Jag var i och för sig konstant trött men det har hänt förut med. Samtidigt känns det lite konstigt att dagen var som vilken dag som helst när livet är helt upp och nervänt.

Jag känner att jag har lite svårt att landa i alla känslor. Det är så mycket på samma gång. Livet går vidare och samtidigt känns det som att allt står stilla. Jag vet att mamma skulle ha velat att vi går vidare, att vi njuter av livet med gott samvete. Men det är svårt, jag vill gå tillbaka och ändra på livet ju. Ge mamma livet åter.

Jag var hemma hela dagen igår. Ska vara det idag och imorgon med. Det är också kluvet. Jag vill åka hem till pappa samtidigt som det är så skönt att bara få vara här hemma. Tankarna vandrar fram och tillbaka mest hela tiden. Det finns ett stort tomrum både i mitt hjärta och bland mina tankar. Den saknade delen är så stor. Jag vet att den kommer att krympa, att vi alla kommer att gå vidare, men längtan efter att gå tillbaka är större just nu.

Min älskade mamma var bara 61 år gammal. Det är ingen ålder alls. Hon skulle ju ha massor av år kvar att leva. Få njuta av barnbarnen. Nu fick hon inte ens träffa alla. Hon och pappa skulle ju ha sin pension tillsammans, leva livet, åka båt hela somrarna och bara njuta. Det är så oerhört orättvist att både hon och alla vi andra går miste om det här.

Malin skulle ju fira jul med mormor. Det har hon planerat sen förra julen. I hennes lilla liv är det stort att planera något ett helt år i förväg men det var så hon ville ha det. När hon väl förstod att mormor inte finns mer var bland det första hon pratade om just julen och vad som skulle hända nu. Jag funderar på det själv. I mitt huvud hade även jag börjat planera julen och den involverade mamma och pappa. Självklart kommer julen fortfarande involvera pappa. Men jag tror att det där tomrummet kommer kännas av extra mycket då.

Jag vill prata om allt detta. Prata om mamma och allt jag går igenom. Samtidigt vill jag inte prata med någon. Jag vill prata med mamma. Så många gånger den här sista veckan har jag tänkt att mamma vet hur vi ska göra. Tänkt att jag ska prata med henne. Jag vet att det är många som skulle ställa upp och prata med mig men samtidigt är jag inte riktigt redo. Det blir tungt att sätta ord på det även om orden vill komma ut. Bloggen blir en ventil, men jag är inte redo att läsa det jag skriver. Jag bara skriver. Orden kommer ut av sig själva. Jag tänker inte ens så noga på vad som skrivs ner. Det bara blir.

Hur kunde det bli så här? Vem bestämde att det skulle bli så här? Vad fanns det för mening med att ta mamma från detta liv, från oss?! Jag vet att det här är frågor jag aldrig kommer få svar på men jag vill inte tänka på det just nu. Jag tänder ett ljus och minns istället. Och tar mig vidare, på ett eller annat vis. Finns där för pappa, älskade pappa. Jag mår så dåligt för hans skull med. För hur dåligt jag än mår har jag min familj här hemma. Min man och mina barn. Pappa är ensam. För även om vi alla finns där för honom så är han ensam där han behöver sällskapet som mest. Ingen kommer kunna fylla tomrummet efter mamma.  IMG_8225

Ett avsked… ❤

Klockan är före lunch och jag sitter här och gäspar och är helt slut… Det behövs inte mycket för att göra slut på orken just nu. Och jag har i och för sig varit i farten hela morgonen. Tjejerna ville äta frukost på fritids så jag lämnade dom redan strax efter sju. Därefter hade jag tänkt gå hem och äta frukost i sängen och bara vara. Istället blev det plocka ordning överallt, dammsuga, tvätta och hänga tvätt. Lagom när teet nästan började bli för svalt för att dricka blev det frukost i solen på balkongen. Gud så härligt det var!

Grannen kom förbi och medan vi stod och pratade rensade vi igenom alla blommor jag har på balkongen. Skönt att få det gjort. Har inte riktigt orkat med att bry mig om dom sista veckan. Och i natt vräkte dessutom regnet ner så jag behövde hälla bort en massa vatten med.

Fördelen med all energi jag gjorde av med och den stundens normalitet motade bort huvudvärken en stund. Nu när jag sitter här kryper den sakta tillbaka… Men det är ändå skönt att jag får stunder utan. Var likadant igår med, större delen av dagen var den där utom en sväng på eftermiddagen.

Det var en riktigt tung dag igår. Vi var iväg för ett sista farväl av mamma innan begravningen. Jag var nervös och inställd på att det skulle vara jobbigt och läskigt men det var allt annat än det. Först var det väldigt frustrerande att vi fick sitta och vänta innan allt var klart men det var nog nervositeten som gjorde att det var frustrerande.

Vi blev informerade innan om hur det såg ut, var mamma låg och även om henne. Att alla hennes ansiktsuttryck skulle saknas. Jag tyckte att det luktade lite konstigt men misstänker att det är den doften som blir när man behandlar en död person. Men bortsett från det hade jag inte behövt oroa mig alls.

Mamma var jättefin där hon låg i sin kista. Det var hon, min mamma. Hon såg så fridfull ut. Det var nästan så man väntade på att hon skulle ta ett andetag eller öppna ögonen. Hon hade en vit skjorta/särk (vad det nu kallas) på sig och sen ett vitt täcke om sig. Det var en väldigt fin stund och jag gick därifrån med vissheten om att hon såg ut att ha det bra. För samtidigt vet jag ju att det bara är hennes kropp. Hon finns ju inte där längre.

Efteråt gick vi och fikade. Jag, pappa, lillebror, mormor, moster och morbror. Pratade minnen en stund. Det kändes skönt att få sitta där en stund och prata. Är glad att vi rekommenderades att samlas en stund för att smälta det vi just gått igenom.

Kvällen blev tung. Inte så konstigt. Mindre kul är väl att vi är i olika fas av sörjandet här hemma, vilket i och för sig inte är så konstigt. Men det är frustrerande för det gör att vi ryker ihop fast vi inte borde… Jag vet att vi kommer ta oss igenom det med men ändå… Det är jobbigt just nu.

Nu ska jag nog lägga mig en stund. Bara vara. Tjejerna är på fritids, grabbarna är ute. Det är bara jag och mina tankar. Och ett tänt ljus.

älskademamma

En bubbla…

Tänk att det kan vara så skönt att få gömma sig i en bubbla och bara strunta i allt annat. Att åka pendeltåg är ganska skönt har jag märkt. Det är bara jag och tankarna då. Ibland nåt telefonsamtal men oftast bara tankarna. Jag får skriva av mig. Både här i bloggen och med nära och kära på sms. Jag har nog inte åkt en tur sen i söndags utan att tunga tårar rullat på mina kinder. Jag är den där alla tittar på (inbillar jag mig) ;-)

Igår var vi på begravningsbyrån. Det var tungt fast samtidigt inte riktigt lika tungt som jag trodde att det skulle vara. Eller så har det bara inte riktigt sjunkit in ännu, det där besöket. Vi pratade om vart begravningen ska hållas, valde kista och vad för blommor som ska pryda den. Datum bestämdes inte nu men vi pratade om datum…

Vi pratade om dödannonsen. Hon skickade en förslag på eftermiddagen. Bilden hon valt hade hon inte ens lagt åt rätt håll. En petitess som är lätt att fixa men det störde mig. Under kvällen satt jag med datorn i sängen och läste igenom massor av dikter. Alla väldigt vackra men inte rätt. Jag hittade till slut ett par som kändes rätt. Får prata med pappa och lillebror och se hur dom känner…

Varför redan nu?!

​Ännu en natt har passerat med orolig sömn och vakna stunder. Jag lade mig med en rejäl spänningshuvudvärk och kroppen kändes oerhört stressad och uppe i varv. Det tog en lång stund innan jag kunde somna. I natt slapp jag dock alla skumma drömmar från natten innan.

I dag är första dagen på nya fritiset för Emilia. Malin var där en kortis redan i fredags med alla andra blivande förskoleklassare. Det var en tung lämning. Idag tampas dom ju inte bara med den vanliga nervositeten. Jag mådde så dåligt när jag gick där ifrån samtidigt som Emilia lät stora tårar rulla ner för sina kinder. Jag önskar så att hon kunde vara med mig hela dagen. Malin tar allt lite bättre vilket gör det lite lättare. Skönt idag är att tjejerna går på samma fritids nu så dom har varandra. 

Nu sitter jag på tåget på väg till pappa. Idag ska vi till begravningsbyrån. Jag kan inte sätta ord på hur det känns. Det är så oerhört mycket känslor just nu. Jag varvar hela registret mest hela tiden. Djupaste sorg, frustration, ilska, irritation men även lite glädje. En liten tröst mitt i allt det tunga är att kunna tänka att mamma mådde så bra hela vägen till slutet. Hon var med människor hon älskar på en plats hon älskar. Älskade. Det ger lite ro. Och alla dom träffade henne dom sista dagarna säger samma sak, hon var så lycklig och glad. Det värmer mig i hjärtat att veta det.

En stor sorg för mig är att jag inte ringde det där sista samtalet jag funderade på. Det var nån vecka sen vi pratades vid lite kort. Och sist vi träffades, när vi firade tjejerna, sa vi att vi skulle göra om den trevliga kvällen fler gånger i höst. Det kommer vi inte göra. Jag kommer inte äta fler middagar med min mamma. Det är så jäkla orättvist. 

Varför skulle just hon försvinna nu?! Vi var inte redo! Ingen av oss var det! Jag vill vakna upp och upptäcka att allt det här bara är en hemsk mardröm. Kunna ringa mamma och höra hennes röst. Berätta hur mycket jag älskar henne. Se pappa lycklig igen. Varför var det tvunget att hända redan nu?! Hon fick aldrig se hur hennes barnbarn växer upp. Hon fick inte ens se sitt sista barnbarn… Livet är bra grymt ibland!!!!

Den här underbara tjejen gör allt hon kan för att trösta sin mamma trots att hon själv mår lika dåligt. Hon och hennes syskon är en stor tröst dessa dagar. 

Livet går sakta vidare

Dagarna går så sakta och samtidigt så snabbt. Jag är både dagvill och tidsvill just nu. Allt flyter ihop. Jag vet att det kommer bli bättre men det är lite jobbigt.

Tony får ta det stora lasset hemma just nu. Jag funkar inte riktigt. Påbörjar saker jag inte avslutar. En del märker jag knappt medan jag blir frustrerad över annat. 

Jag är så tacksam för Tony, all familj och alla vänner som finns där. För oss alla. Att jag får chansen att gå upp i mig själv och bara vara mellan varven. 

Idag har jag tillbringat dagen med pappa och lillebror. Plockat lite. Rett ut lite mer. Det känns som vi gör massor och ingenting på samma gång. Allt känns fortfarande så otroligt overkligt. 

Nu sitter jag på tåget hem. Den här gången gick det att lyssna på den vanliga spellistan samtidigt. Imorse klarade jag inte det. En enda låt gick nästan hela vägen hem till pappa. Den är mamma för mig. Har varit i många år. Hon spelade den för mig för länge sen och sa att hon ville att vi spelar den på hennes begravning. Det kommer vi att göra. Den kommer för alltid att vara kopplad till mamma, och kommer säkert förstöra flera filmer för mig. Den dyker upp på film ibland.

I kväll tänkte jag sätta mig med datorn och titta på bilder och minnas min älskade mamma! 

Min älskade mamma finns inte mer…

IMG_20131228_212350

I går hände det absolut värsta jag någonsin har varit med om – jag fick beskedet att min mamma gick bort under natten. Det kom plötsligt, så oerhört plötsligt. Ingen förvarning alls. Vilket gör chocken ännu större.

Jag tillbringade den större delen av dagen med pappa igår. Lillebror var med han också. Det kändes som vi var i en bubbla. Det gör det fortfarande. En mardröm som jag fortfarande väntar på att någon ska väcka mig ur.

Känslan under dagen när jag ringde alla samtal för att berätta om det hemska – att komma med ett sånt besked som får så många människor att må så dåligt. Att berätta att min egen mamma, någon annans syster eller vän, inte lever längre. Fy fan säger jag bara.  Jag önskar ingen att behöva ringa såna samtal.

Jag fortsätter i min bubbla idag. Förmiddagen var hemsk. Så hemsk att jag inte klarade av att finnas där för barnen när dom behövde det som mest. Jag kände mig som världens hemskaste mamma. Och ja, jag vet att jag inte var det. Men ändå… Dom fick stöd, men inte av mig, inte just då.

Vi fick sällskap av barnens kusiner. Dom, grannarna och vänner har fått mig igenom dagen. Tankarna spretar åt alla håll och kanter. Jag vet inte vad jag ska känna. Det är alla känslor på samma gång. Det är sjukt tungt. Huvudet värker. Jag är så sjukt trött. Allt är som en dimma. Jag hör hur jag säger en del saker flera gånger. Tankarna är fram och tillbaka. I vissa av dom hinner jag tänka att mamma ska hjälpa mig… Det kommer hon inte.

Ett ljus brinner – för mina mamma. Hur kan det vara så. Hon kan inte vara borta! Det är alldeles för tidigt! Hon har ju många år kvar!! Det är så orättvist. Hon skulle finnas länge till. Få njuta av sin pension om några år. Det här fanns inte med. Hon och pappa skulle ju ha många år kvar tillsammans. Hon skulle få uppleva sina barnbarns uppväxter. Hon fick inte ens träffa sitt sista barnbarn. Så jäkla orättvist!!!

Jag kanske inte borde skriva det här. Kanske stör det nån. Men jag måste få skriva av mig. Få kunna gå tillbaka sen och minnas även den här allra tyngsta tiden. Jag hoppas ingen tar illa vid sig.ljus-o-karlek

Jag har gått igenom hela känslospannet idag. Djupaste sorg, lite glädje och en del ilska. En stor del av ilskan var sån som egentligen inte var okej. Men den fanns där. Och gjorde mig mer arg… Men jag misstänker att det hör till…

Nåt jag  blev väldigt arg på och som fick mig att fundera en hel del på vad som är viktigt här i livet är hetsen kring kost och vikt. Varje dag matas vi med budskap om hur vi ska träna och äta rätt, gå ner i vikt och motionera – för att orka hela vägen till ålderdomen. Folk som lägger så mycket energi på minsta lilla gram upp eller ner. Vad gör det för nytta att vara smal om välmående om vi glömmer bort att leva i nuet, att ta vara på det vi har just nu? Det finns inga garantier att ålderdomen kommer. Så mitt råd till er alla som läser detta är att ta vara på det ni har just nu. Krama om era nära och kära. Umgås, skicka ett sms, vad som helst. Lev! Ta vara på dina dagar. Unna dig att äta, göra saker du mår bra av.

Jag är så tacksam för alla mina nära och kära just nu. Alla kommentarer på sms, facebook och messenger. Jag läser allt även om jag inte orkar svara. Blir berörd. Tacksam. För att så många tänker på oss – och mamma. Min älskade mamma.

Vände oron till positiv energi

Jag vaknade tidigt imorse. Alldeles för tidigt med tanke på när jag somnade igår. Kroppen kändes alldeles orolig efter den skumma drömmen jag vaknade ur. Jag kände att jag behövde röra på mig och eftersom övriga familjen låg och sov klädde jag på mig och tog en promenad. lindaw-trehörningen Det var riktigt skönt. Solen skiner för fullt, knappt ett moln på himlen. Jag tog turen ner till båtklubben för att få se havet lite innan jag vände hemåt. Så härligt!!!!

Nu sitter jag på balkongen med frukost i min ensamhet. Ungarna sover fortfarande. Välbehövligt. Sen ska vi städa, allihopa. Det är ju lite lätt att strunta i annat än det nödvändiga när man har semester, så idag ska vi ta tag i det innan vi hamnar efter totalt. ;-)

Till eftermiddagen blir det en tur till skateparken efter önskemål. Jag får väl passa på och samla på mig lite pokemons. Hahaha! LindaW-strandvägen

Snopet, bortrest och kalas

Sommaren tickar på. Dag för dag. Och det är en riktigt härlig sommar vi har. Hittills är det bara Tony och Sebastian som har behövt ha regnkläder på sig – när vi åkte hem från Korpen i midsomras. Visst har det regnat lite men inte speciellt mycket. Det är så skönt. Här nere hos oss har vi haft mindre regn än i övriga Stockholm. Riktigt skönt. Men jag var lite besviken häromdagen. Det var utlovat regn hela dagen och vi vaknade till en grå och mulen morgon med svalkande vindar. Det var faktiskt skönt att få sätta på sig en kofta. Men efter några få duggande droppar letade sig solen fram igen och det blev alldeles kvalmigt. Och ja, det känns dumt att klaga på värmen men ibland blir den för mycket… ;)

Idag har jag vinkat hej då till Sebastian. Han ska åka på scoutläger och vara borta en vecka. Så jag hoppas vädergudarna är med oss den kommande veckan. Jag tror dom får en riktigt härlig vecka. Det är massvis med scouter och temat är vikingar. Längtar redan efter att få höra honom berätta om vad dom har gjort.

I övrigt blir det en ganska lugn dag. Emilia och Oskar är på Summercamp. Det är sista dagen idag. Hela veckan har dom varit iväg från tidig morgon till eftermiddagen. Men så har dom haft skitkul med. Alla fyra simsätten har gåtts igenom och så har då tagit en massa simmärken med. Det var en stolt mamma här igår när kuvertet med alla märken kom hem. Fem märken var hade dom tagit och hade utan problem kunnat ta fler. Det får bli en annan gång så att vi får sprida ut kostnaden lite.

I eftermiddag ska Emilia hem till Isabel på kalas så jag och Malin ska handla present idag och så tänkte jag passa på och ta en pokemonpromenad. Japps, även jag fastnade för Pokemon GO. Tyvärr funkade det så där med min mobil. Det bidrog till att jag tog tag i att leta upp ett vettigt abonnemang till bästa kostnaden. Jag hittade ett med bättre pris än jag hade innan och så kom det med en rosa skönhet. Förstå lyckan när man kan ha en rosa mobil. Så istället för att köpa ett rosa skal fick det bli ett genomskinligt så färgen syns.

Inför kalaset hoppas jag att någon ska kunna hjälpa oss med bil eller lift. Jag är inte allt för pepp på att åka och lämna Emilia kommunalt i den här värmen… Men, men… Det får gå i värsta fall. Så klart.image-upload-90-787206

En riktigt härlig dag!!

Familjen sover. Jag har plockat och förberett inför morgondagen då tjejerna ska firas. Avslutar ute på balkongen. Det är lugnt och fridfullt. Syrsorna spelar. Jag borde hoppa i säng jag med men det är så skönt här ute just nu.

Jag älskar den här stunden när det är tyst och jag får sitta ute alldeles ensam och bara vara en liten stund. Det händer ju inte så jätteofta. 

Nu är en riktigt lång men bra dag slut. Jag har handlat födelsedagspresenter till Emilia och kunde i samma veva passa på och handla all mat då jag fick hjälp att köra hem allt.

Efter det hann jag bara hem och vända innan mamma och pappa lade till i Nynäshamn. Vi hälsade på nere i hamnen och blev kvar några timmar. Tony och ungarna gick hem tidigare medan jag blev kvar ett par timmar till. 

Så nu borde jag verkligen hoppas i säng så jag orkar med att fira i morgon…